Oslo, 22.07.2011

There’s something terribly wrong with Ingvar Kamprad. Tax evasion aside, he is a former member of the fascist New Swedish Movement and there’s just something really unsettling about a billionaire who drives around in a beat up old Volvo. So he might be like a nazi plutocrat or something, or some kind of supernatural murder-creature. Either way, I am not gonna let him babysit my black baby.

Jag handlar rättvisemärkt. I priset ingår ett löfte om att arbetarna på andra sidan jorden behandlas schysst. Något annat som är inbakat i priset, något som är betydligt mer väsentligt - är sinnesro. Vi handlar rättvisemärkt för det goda samvetets skull. Vi slipper fundera på den enorma klyftan som skiljer oss och dom allra flesta i världen.

Jag har aldrig behövt döda en människa, jag har heller aldrig behövt fly för mitt liv. Skor har jag haft sen jag lärde mig att gå och med dom har jag alltid kunnat vandra utan rädsla för att plötsligt höra klicket under foten, innan landminan river mig i stycken.

Så vi handlar rättvisemärkt. Vi skickar ett SMS och 50 kronor läggs på vår räkning så att en brunn kan grävas i Afrika. Det är en enkel handling, som inte kräver mer från oss än vi är villiga att uppoffra. Ett par kronor. Det glädjer mig att jag endast är en spottstyver ifrån att slippa tänka på all världens elände.

We’re the nation that, under the guise of neutrality, let Nazi Germany run their troops through our territory and dictate our immigration policies; we’re the nation that allowed Soviet and US subs to run haywire in our waters and their spy planes fly through our airspace; we’re the nation that allowed our prime minister to be assassinated and placed our most incompetent fuck-ups to lead the investigation. Fuck Sweden, we run arms across the entire fucking globe and pretend we’re somehow above the proxy wars that we are supplying with weapons.

Yeah, we’ve got a neat existence cut out in Sweden. Everyone’s life is awesome but immigrant theoretical physicists drive taxi cabs since they don’t fit our academic standards.

What happened is terrible but what we let happen is worse. We don’t deserve the shock and indignation.

Den 27:e januari 2001 fick jag stryk av nynazister i stadsdelen Bøler, i Oslo; jag var inte ensam men vi var färre. Det var med frustration som jag den dagen smakade asfalt men också med vetskapen av att rättvisan var på min sida. Den 26:e januari, kvällen innan, dödades Benjamin Hermansen – en norsk-afrikansk pojke – av mina våldsmäns gelikar knappa hundra meter från min dörr. Få ärr har jag burit med samma stolthet som dom jag påfördes den vintern i Norge.

Nu är landet ett annat och vintern håller sig ännu på avstånd, men denna vinter blir den tionde sedan Benjamin dödades, sedan jag reste mig blodig från marken, sedan hatet i samhället visade sitt flinande ansikte för Oslos befolkning. Det flinet sitter kvar och nu sitter det också i Sveriges riksdag.

Jag har ofta begrundat mina politiska åsikter: dom har varit hårda men med årens lopp har dom tagit mjukare former och blodets kokpunkt har höjts markant, men det finns fortfarande saker jag inte kan acceptera, som när en Folkpartist intervjuas under valvakan och jämför Vänsterpartiet med Sverigedemokraterna. Han fördömer det ena till samma grad som det andra och samtidigt ger han Sverigedemokraterna samma politiska status som Vänsterpartiet – ett gammalt, beprövat och sedan länge accepterat politiskt parti. Tycka vad man vill om den extrema vänstern men Vänsterpartiet är lika radikala som filmjölk, samtidigt har Sverigedemokraterna knappt lärt sig att sluta heila på sina partikongresser. En rasist med slips och solarie-bränna är fortfarande en rasist – alla blåsippor i världen kan inte göra Sverigedemokraterna till något annat än Framstegspartiets, Sverigepartiets, Bevara Sverige Svenskt-rörelsens och Nordiska Rikspartiets otyglade avkomma.

Jag känner den radikala vänstern och jag har smakat den radikala högern. När jag och mina vänner var som värst så slogs vi med rasister, när rasisterna var som värst så dödade dom en femtonåring för att han hade mörk hud.

Dom senaste hundra åren har vi haft det ganska bra i Sverige: vi har undvikit krig och till större delen har vi haft en stabil, laglig regering; som arbetare fick vi rättigheter; som invandrare togs vi emot; som människor hördes våra röster och tilläts våra övertygelser. Självklart var det inte perfekt, men vi har aldrig behövt se på andra länder med avund. Välståndet har bestått enbart på vår givmildhet och medmänsklighet, men jag känner nu hur vindarna börjar vända.

Jimmy Åkesson talar inte för mig eller för mitt hemland. Han talar för ett annat Sverige, ett intolerant Sverige, ett Sverige som stänger dörren för människor på flykt och i behov av hjälp.

När jag cyklade hem ifrån valvakan i söndags så var det i ett kallt Sverige. Den kylan minns jag väl: kylan av vintern i Oslo, 2001.

Iman Darweesh Al Hams hade fyllt 19 i år om hon tillåtits leva, i ett annat land kanske hon hade suttit böjd över kurslitteratur just nu, istället blev hon ett blodigt steg på karriärstegen för den israeliske soldaten som endast har identifierats som ‘Kapten R’.

På väg till skolan hade Iman, då 13 år gammal, förvillat sig för nära en gränspost i närheten av Rafah på Gazaremsan. Under rättegången som senare äger rum mot ‘Kapten R’ har radioinspelningar mellan soldaterna visat att dom redan hade identifierat henne som en liten flicka. Misstänksamma och spekulerande att hon kan vara där för att plantera en bomb avfyras det varningsskott i luften; det konstateras att flickan ser ut att vara livrädd allt medan varningsskotten går över till regelrätt beskjutning. Hennes skolväska skjuts ur hennes händer och hon tar till panikslagen flykt men kulorna fortsätter regna runt henne, till slut träffas hon och faller skadad till marken.

‘Kapten R’ närmare sig barnet för att bekräfta att hon är död vilket han gör genom att skjuta henne i huvudet och sedan tömma sitt magasin i hennes kropp. Han tar sedan lugnt och sinnat till radion och säger att ingenting får röra sig inom zonen, han hade gjort det samma om det varit en treåring.

Imans död skapar stor uppmärksamhet i både israelisk och internationell media och ‘Kapten R’ ställs inför rätta, inte för mord men för att olagligt ha avfyrat sitt tjänstevapen samt försökt att pervertera den rättsliga processen. Alltså har han – innan rättegången ens har påbörjats – redan funnits oskyldig till mord eller ens vållande av annans död.

Den israeliska militärdomstolen finner det ej gott att straffa soldaten: han förklaras oskyldig till allt brott, mottar ersättning för rättskostnader och befordras till major.

Imans pappa har med vanmakt sett sin dotters mördare rentvås, efter frikännandet uttalade han:

”Dom anklagade inte honom med Imans mord, bara små förseelser och nu säger dom att han är oskyldig även till dessa, trots att han sköt min dotter så många gånger… Det här var ett kallblodigt mord av en flicka. Soldaten mördade henne en gång och domstolen mördade henne en gång till.”

Iman Darweesh Al Hams slutade vara en liten flicka i det att hon blev ett offer och del av en våldsam statistik. Ännu en dag på Gazaremsan.

Over the last decade, under great pressure from the US and Israel (with the approval of an emasculate EU), the world has been much too willing to accept the black and white classification of ‘extremist’ groups. Hezbollah and Hamas in particular, though notorious for their militant arms are also political parties and providers of social services in regions where such services are withheld the population.

Hell, these days, atleast in Europe, most leftward political parties have some kind of revolutionary past or are off-shoots of groups that were veritably waged war upon by industrial era governments and magnates of industry.

At some point, which I belive we are way past, our zero-tollerance policies become detrimental to us influencing any positive change in Palestine, in Lebanon but - really - anywhere else, too.

Det fina med åsikter är att vem som helst kan ha dom om vad som helst. Åsikter bildas knappt, dom bara finns där - i samma sekund som vi blir medvetna om en situation så har vi ett tycke om saken. Med andra ord kräver en åsikt mindre ansträngande än mäns vardagliga sexdrömmar.

I Sverige är åsikten en ouppskattad lyxvara, då vi kan ha dom i säkerhet och utan risk, i andra länder är en åsikt en hemlig dyrgrip som måste gömmas för att inte riskera liv och lem. Åsikter är alltså både banala och farliga men fortfarande bara tankar, bara tycken.

Somliga åsikter är väldigt präktiga. Jag tycker att jag har ett väldigt glassigt vardagsrumsbord. Dessa är döda åsikter, åsikter vi har lagt undan och är bekväma med men det finns andra åsikter - sådana om svält, hunger, fattigdom, sjukdom: saker man kan tycka borde förändras. Vare sig folkhemmet ska rivas eller renoveras så är det förändring som får oss dit, men ingen kan tycka fram en bättre värld.

En åsikt är bara en åsikt, tills den blir en handling.